Hjärtlanda Sockens Historia



Inledning
Vad säger Nationalencyklopedin?
Vad säger Hembygdsföreningen?
Läs Stig Marz inledningsanförande till Medeltidsdagarna


Inledning

Hjärtlanda är en urgammal bygd vilket gravhögar och andra fornlämningar vittnar om. Även en vid grävningar i kyrkogården funnen naturalistisk fallos i sten vittnar om en hednatida närvaro av människor.
Själva namnet Hjärtlanda är likaså mycket gammalt, troligen från den stora folkvandringsperioden under 400-500-talen e.Kr, och anses komma av "hjortarnas land" där "landa" kännetecknar ett område med öppen terräng och riktaligt med vattendrag och sjöar. Det första skriftliga belägget för namnet Hjärtlanda finner man i ett testamente som är daterat den 28 november 1287, där dativ pluralis "hiartlandum" förekommer tre gånger. Ännu idag är trakten rik på rådjur, älgar och sjöar.



Så här kan man läsa om Hjärtlanda i Nationalencyklopedin:

Hjärtlanda består av en småbruten odlingsbygd, omgiven av kuperad och mera glesbebyggd skogs- och mossmark. Här finns ca 150 fornlämningar av vilka ca 25 är rösen av bronsålderstyp. De övriga ligger inom 6 gravfält vid tre av byarna, alla troligen från yngre järnåldern.
Socknen är ovanligt liten efter höglandets förhållanden med bara 69 invånare 1991. (Befolkningen har dock ökat på senare tid till ca 100 personer 1998). Den tornlösa romanska absidkyrkan av sten härrör från 1100-talet. Interiören pryds av målningar från medeltiden och 1700-talet. Bland de medeltida skulpturerna märks en madonna och en bild av Johannes Döparen från 1400-talet. Ett unikt föremål är ett tidigt medeltida resealtare av trä och sten.



Hjärtlanda enligt Hembygdsföreningen

Andra byar i socknen med gamla anor är t.ex. Hjärtnäs, Brunseryd, Ärnanäs, Hjulås och Kusås (Sjöberg). Ur den av Sävsjöortens Fornminnes- och Hembygdsförening utgivna skriften "Tre socknar, Sävsjö stad" kan man hitta följande intressanta läsning:

Byn Hjärtnäs i trakten är namnlikt Hjärtlanda i förstavelsen, medan "-näs" kommer av det näs som finns i sjön intill. I det ovan nämnda testamentet från 1287 är också Hjärtnäs omtalat då "Giniuto de hiartanes" bl.a. erhåller en häst av testator Cecilia Elofsdotter.

Brunseryd skrevs år 1295 "brundzrydh". Det donerades då till Linköpings domkyrka och låg enligt uppgift "som ladugård under Björnskog". Slutleden hänger samman med verbet "röja" och har innebrden "nyodling", "röjning", främst kanske med avseende på "skogsröjning". De flesta namn med ändelsen -ryd anses ha uppstått under 1000-talet. Hur förleden i Brunseryd ska tolkas är ovisst. En möjlighet är att det från andra orter kända personbinamnet Brun ingår, och att i så fall ett uttalsunderlättande e senare inskjutits. Att namnet Brun var känt i trakten åtminstone några århundraden senare visas i en handling från 1505, där fogden Sven Brunson på Eksjöhofgård omtalas. Möjligt är också att förstavelsen kommer av det fornsvenska substantivet "brunder" som förutom den vanliga betydelsen "brunn" kan ha innebörden "naturlig källa" eller "dyhåla", "sumphåla". Med tanke på terrängförhållandena är kanske den senare betydelsen den naturliga, eftersom det är gott om blötmarker i närheten av Brunseryd och särskilt i det nordöstra området, rikt på källor.

Ärnanäs skrevs redan år 1368 "aernanes". Det innehåller ganska säkert genitivformen av det fornsvenska mansnamnet "Aerne". Näs kommer helt säkert från den närbelägna sjön.

Namnet Hjulås, år 1689 skrivet "Juulåås", innehåller troligen ordet "hjul" i betydelsen "kvarnhjul". Till denna slutsats kommer Nathan Lindqvist i sin utredning om innebörden av förleden i Hjul-namn. Enligt denna skall en kvarn ha funnits vid en bäck i närheten. Den kvarn som i så fall åsyftas bör vara den som tidigare legat vid utloppet ur Norrsjön-Hjulåsasjön. Något annat vattendrag med kraft att driva ens en liten kvarn finns inte i Hjulås.

Kusås (Sjöberg) skrevs 1689 "Kuusåås". Förledens innebörd är osäker, men kan möjligen innehålla ett gammalt ord "kuse" vars grundbetydelse var något tjockt och klumpigt, vilket ganska bra stämmer in på den bergiga och kuperade terrängen. "Kuse" kan också haft betydelsen "mäktig, myndig man, husbonde, den förnämste". Längst upp på höjden med utsikt över nejden finns ett större gravröse. Vem som ligger begravd där vet man inte, men det är roligt att leka med tanken att där ligger en storman, kuse, som fått ge namn åt trakten.



Stig Marz vid talarstolen (foto Patrik Christiersson)

Stig Marz fantastiska inledningsanförande om Hjärtlandas historia, vid Medeltidsdagarna den 2-4 juni 2000.

"Att på några minuter beskriva det medeltida Hjärtlanda låter sig inte göras av förklarliga skäl, även om det bevarade källmaterialet är ganska tunt. En lång rad intressanta frågor kan p g a detta oftast ge mycket osäkra svar. Inspirerad av den nyss framtagna broschyren om våra medeltidskyrkor i kommunen ställd jag mig tre frågor som jag ändå skall försöka besvara. Frågorna berör den första delen av det medeltida Hjärtlandas historia. Medeltiden är ju den tid som inföll mellan åren 1050 till 1550.

Första frågan jag ställde mig var: Hur såg Hjärtlanda ut i medeltidens gryning? Med ledning av fornlämningarna inom de olika gårdarna kan man med ganska stor säkerhet säga att gårdarna Brunseryd, Hjärtnäs och Ärnanäs brukades. För Hjärtlanda, Berg och Älgabäck ger inte fornlämningarna samma tydliga bild men gissningsvis brukades även dessa vid medeltidens ingång.

Hjärtnäs är den gård som är tidigast belagd i våra skriftliga källor. Genom ett testamente från år 1287 får bonden Knut i Hjärtnäs en häst och hans hustru får en mantel av skinn. Den som kom ihåg bonden och hans hustru i Hjärtnäs i sitt testamente var Cecilia Elofsdotter, som var kusin med ingen mindre än kungen Magnus Ladulås. Kanske hade Hjärtnäs förgreningar in i svenska kungahuset. År 1325 nämns Hjärtnäs som huvudgård då den testamenteras till Nydala kloster av Iliana, Lars Botolfssons hustru. Brunseryd är första gången nämnt i bevarade handlingar år 1295 då huvudgården doneras till Linköpings domkyrka och redovisas 1337 som en av biskopens sätesgårdar i stiftet.

Byn Hjärtlanda består under 1500-talet av tre skatte- och ett frälsehemman. Då den dessutom är kyrkby i socknen kan man nog utgå ifrån att även den är förhistorisk. Den har ju även fått ge namn åt socknen. Hjärtlanda, låter inte det poetiskt? Närmast pastoralt blir det om vi använder den ursprungliga benämningen Hjortens land som ortnamnsforskarna tolkar det till. Hjärt är nämligen en gammal form av Hjort. Efterleden -landa betecknar hävdad mark av något slag. Ordet Hjärt finns ju också i Hjärtnäs eller Hjortnäs, som det bör tolkas. Namnet vittnar om forntida jaktsätt. Man drev ut viltet på ett näs där det inte kunde undkomma jägarna. Näset borde då ha varit i Hjärtnäsasjön eller mera troligt, näset mellan Hjärtnäsasjön och Holmsjön, som vid den tiden nästan var förbundna med varandra med sina västra delar vid Holmängen.

Andra frågan jag ställde var: Vad kan Phallos-symbolen berätta? År 1927 hittades vid grävningar, på Hjärtlanda kyrkogård, en Phallos-symbol huggen i sten. Den förvaras nu på Historiska museét i Stockholm. Experter, som har studerat den, bedömer att den är huggen av samma stenmästare som byggde kyrkan under 1100-talet. Den viktigaste etnografiska källan till Nordens historia under 900- och 1000 talen är Adam av Bremens beskrivning av det Hamburg-Bremiska ärkestiftet, som skrevs under 1070-talet. Han skriver att de Nordiska hednafolken dyrkar bilder av tre gudar, Tor, Oden och Frej. Om Frej skriver han bl a att hans bildstod förses med en väldig phallos.

Enligt den gamla asatron var det Frej eller Frö, som han också kallades, som rådde över regn och solsken samt jordens gröda, och honom anropade man för god årsväxt. Till honom offrade man levande djur och hans bild bars omkring på fälten för växtlighetens främjande. Om nu experterna har rätt,hur kommer det sig då att man här i Hjärtlanda, i samband med kyrkans byggande, lät hugga detta Frejska attribut, folket här hade ju då antagit den kristna tron?

Vår alltför tidigt bortgångne biskop Jan Arvid Hellström skriver om kristnandeprocessen, som var en utdragen historia, att hedniska och kristna riter går i varandra under lång tid. Dessutom fanns direktiv från påven till missionärerna, redan under 600-talet, att man inte skulle förstöra hedniska tempel eller kultplatser utan istället inviga dem till kristna kyrkor. Följdes påvens direktiv kan man alltså på goda grunder tala om en kultplats- kontinuitet här i Hjärtlanda. Troligtvis har väl inget hednatempel legat på kyrkans plats här i Hjärtlanda men där kan mycket väl ha varit en hednisk kultplats i det fria. Phallossymbolen kan ha tillkommit som en kompromiss och använts i en övergångsperiod tills kyrkolagarna förbjöd alla hedniska riter. Hjärtlandaborna var kanske lite tveksamma till Vite krists förmåga att ge dem god äring på åkrarna och för säkerhets skull begravde man, efter påtryckningar, phallosen i vigd jord där den sedan fick vila i många hundra år. Har experterna fel, ja då är phallossymbolen en relik från hednatiden.

Tredje och sista frågan: Vad kan resealtaret berätta? I kyrkan bakom min rygg finns en klenod av oskattbart värde. Det är ett s.k. rese- eller bäraltare, mig veterligt ett av två bevarade i vårt land. Vad är då ett resealtare? Under den inledande fasen i kristnandet och innan någon kyrka hunnit byggas måste de missionerande prästerna ha möjligheter att fira mässa med ortens befolkning. Detta skedde oftast i någon profan byggnad eller ute i det fria. För mässans firande fordrades ett altare. Med sig hade då missionärerna dessa bäraltare som oftast bestod av en tunn sten- eller marmorskiva infattad i en träram. Det var stränga krav på att altaret måste vara invigt, detta gjordes oftast av en biskop.

I riksantikvarien Hans Hildebrands beskrivning från 1874 av den missionerande biskopen Sigfrids kristnande av Olof Skötkonung i Husaby år 1008 får vi veta hur ett resealtare användes. Han skriver så här:" En skiva, vars mitt bestod av en sten, framsattes och han ställde sig framför denna. Ljus brände vid sidan och en av hans följeslagare, likaledes vitklädd, svängde ett metallkärl, ur vars genombrutna lock framträngde välluktande dofter."

Kom då altaret till Hjärtlanda med missionerande präster och munkar? Svaret på frågan blir, Troligen, men andra möjligheter finns. De som allra först kom i kontakt med kristendomen var våra vikingar, som på sina handels- och vikingafärder till kristna länder fick kontakt med den nya läran. I urkunderna talas om att vikingar och handelsmän hemförde både präster, kyrko-inventarier, liturgiska kärl m m. från sina resor. Kanske fanns någon Hjärtlandabo med på vikingaskeppet som under 1000-talets första hälft förde västrahäradsbor över till England, en resa som slutade så illa för Gunne från Norra Ljunga. På en runsten vid Sävsjö Västregård står att läsa: "Vråe satte denna sten efter Gunne, sin broder. Han dog i England." Kanske kom resealtaret till Hjärtlanda med våra i västerled seglande vikingar?

Som jag sa inledningsvis är frågorna många och som på grund av det tunna källmaterialet måste få mycket osäkra svar. Därför kan verkligheten ha varit ännu mer fantastisk än den jag beskrivit, men den verkligheten ligger tyvärr fördold för oss och för eftervärlden."

Stig Marz